En virkad slukare

Här samsas stor och liten, mjuk och hård, gammal och ny på fotot. Den lilla är pinfärsk och har nu blivit en liten slukare. Det är inte den stora.

Vadå slukare? Tja, vi minns mina virkade sittpuffar, tillika korgar? Nu har jag råkat utveckla konceptet, så att säga.

Men när jag hade kommit så här långt visste jag inte vad det skulle bli av det gamla påslakanet. En badrumsmatta hade inneburit låga odds.

Men det bidde alltså en slukare. Tänderna, som kan gömmas undan, döljer en öppning (mun!). Och för tillfället har vår slukare svalt en hög påslakan, det är därför han är så hård i magen. Och då vill han gärna att man sätter sig på honom. 

Som ni säkert förstår är det två ihopvirkade små korgar. Och konceptet är helt klart utvecklingsbart. Ögon? Öron att hålla i? Stora syskon? Vi får väl se! Det jag vet är att jag gillar att ta något gammalt och låta fantasin vara med hela vägen. Att virka blir då som att läsa en spännande roman; hur ska det sluta? Och att därtill göra något användbart av något utslitet, det är en stor vinst i sig!

Tyghallick - Om den svåra konsten att rensa

Jag har börjat med något som jag egentligen tycker är fult, att sälja tyger vidare. Och jag undrar om jag kommer att lära mig hur det funkar och kommer att komma över rädslan... En liten text brukar hjälpa mig att reda ut tankarna. Och kanske kan den få mig att tycka att det är mer ok att sälja.

I helgen hittade jag mängder av fina tyger. Och fula. Och sådana som jag visste att andra skulle uppskatta mer än jag. Och sådana som jag tänkte riva till trasor att virka med. Men så har jag varit med i en Facebookgrupp som visar fina tyger och där man kan lära sig mer om olika tygdesigners, trodde jag, men som i första hand handlar om köp och sälj. Och jag har nu försökt mig på att sälja lite. Fy 17 så svårt det är!

Först ska tyget fotas. Det är enkelt.
Sen ska man tänka ut ett pris. Det är svårt.
Sen ska man lämna kontonummer och få adress till köpare. Lätt, men tar tid.
Sen ska man mäta och väga. Svårt!
Lägga i en påse och skriva namn och summa på den. Ganska lätt.
Sen paketera, fixa rätt porto och adress. Svårt!
Kolla så att pengarna är insatta. Matcha namn med rätt summa.
Sen ska det postas. Svårt! Det måste hålla sig inom märkliga storlekar...
Och då får man säkert packa om när paketet inte går ner. Svårt!
Be om ursäkt för att det dröjer lite.
Fråga varför 100 kronor är insatta i stället för 40. Har jag glömt något?
Påminna de som köpt utan att betala. Ångervecka?

Det här är bara några få steg i processen.

Sen kanske köparen är missnöjd med varan. Då blir man ledsen. Och ja, så fortsätter det.

Ärligt talat har jag svårt att förstå att folk klarar av sådant här. Jag är nyfiken på hur andra löser alla dessa problem. Ja, det är faktiskt lite så att jag skulle vilja klara av processen på ett bra sätt. Det är ju många som inte gillar att springa på loppisar och fynda (vilket jag ju gör!) och som föredrar att shoppa över nätet. Som tycker att det är värt besväret.

För egen del väljer jag att se detta som arbetsträning. Och som ett krångligt sätt att få rätt tyg till rätt person i stället för att det slängs. Och som ett helt ok sätt att rensa i gömmorna nu när jag har mer tyger än jag behöver. Men det är krångligt!

Hur tänker ni andra? Någon som har tips kanske?

Favorit! :)

Fri tolkning...

Det har varit sommar den senaste veckan, något som märks på mitt bloggande. För första gången sedan jag startade blogga vet jag inte vad jag ska skriva om! Iphonekameran brukar alltid ha bilder att fabulera kring och eftersom nästan allt jag skapar handlar om återbruk brukar det finnas en del att ta av. Nu ser det visst lite annorlunda ut...

Det är dock så trevligt att vara med i Klockarbarns återbruksutmaning att jag med viss tvekan deltar igen. Kanske blir det sista veckan för mig. Oavsett kommer jag även fortsättningsvis se vad de andra har hittat på!

Så vad gör jag da? Jag har till exempel lekt med foton. Iphoneappen Phonto är riktigt trevlig om man vill skriva på sina foton. Visst låter "vårros" trevligare än maskros! Detta får symbolisera att jag mest skapar bland växterna i kolonin nu. Jag har fått plantor av trevliga grannar som får bo hos mig. Det är mycket roligare med sticklingar och delade plantor än Plantagens utbud tycker jag! Ofta har jag dock knallat iväg till kolonin i skymningen utan ifånen, och då blir det inga bilder gjorda så att säga.

Och sen kan jag inte låta bli att leka med gamla foton i Instagram också. hhjajag... :-)

Ibland blir det inte så lyckat, men samma foto kan åtminstone användas om och om igen. Även det skulle man med god vilja kunna kalla återbruk. :)

Jag fortsätter att gjuta i betong. Jag har ännu inte gjort några större grejer. Just nu ligger betonghjärtan på tork. Formen är choklad från Norge. Chokladen var försvinnande god. Dessa nya hjärtan kommer inte smaka lika bra.

Och slutligen får denna bild symbolisera rivstarten på sommarloppissäsongen! I helgen var det min favoritloppis i dagarna två. Tyg och textilier lockade mest. När jag kom tillbaka mot slutet av dag två var prylar för över hundra tusen kronor sålda, men det fanns drivor med saker kvar. Jag passade på att plocka åt mig trasiga prylar att gjuta i, en räknemaskin/leksak från min barndoms besök hos bonden för en krona och en säck tyg. Kan dock konstatera att kameran inte använts så flitigt. Kan bero på att det finns drygt 1000 bilder redan och att det är trångt mest överallt.

För att  försöka sammanfatta detta så att det blir lite återbrukstema...

Jag återbrukar gamla foton! :-)
Jag hittar material att återbruka på loppisar! :-)
Jag återbrukar förpackningar och lägger betongbruk i dem! :-)
Jag brukar åter jorden på kolonin! :-)

Så vitt jag vet

Vit som snö. Vit som marshmallowträd. En oskuldens färg. 

Vitt, alla färger samlade i en. Koncentrerade, likt en stjärna. Ger ljus. Ger rymd. Ger liv.

Vitt som fiskmåsar, som vågskum, som moln. Som flygplanet. Som en blekfis.

Som socker. Som salt. Som bländar. Som gör ont.

Vitt. Ett måste i livet, ett måste i tillvaron. Ett säkert kort. Ett kärt måste. Så vitt jag vet. 

Vet du?

Testa ett liv, ett hem, eller en dag utan vitt. Inte nödvändigtvis en vit vecka. Går det? 

Ja

Kanske 

Men 

då 

är 

troligtvis

ändå 

käppen 

du 

håller 

framför

dig

vit.

Allt omkring oss är vitt. Motsatsen till vitt är inte svart. Det är att inte se   med ögonen (i det svarta finns det något dolt ändå! Ser du vad?). Att vara i ett kompakt mörker. Treva sig fram. Hitta strategier. Men det kan jag egentligen inte vittna om. Men jag skulle gärna göra ett besök på Svartkrogen. Att inte se innebär att alla våra andra sinnen förstärks. Precis som vitt framhäver nyanser, färger och form framhäver avsaknaden av vitt känsel, hörsel, smak, doft... 

Avsaknaden av vitt är en del av vårt sjätte sinne. 

Allt annat är vitt.


Och är nästa blad vitt kan det innebära en rad möjligheter. Nya ord och tankar som tar plats. Var inte rädd för det vita. 


Tack Stina för färgen. 

Inte så classy direkt

En av alla fördelarna med koloni är att man kan låta sin mer galna sida blomma. Eventuella polisfasoner är inte välkomna till mig oss, i min vår koloni är allt tillåtet. Kravlöst, tack!

Det dåliga fotot är taget i skymningsljus. Och i förgrunden syns min vackra slå-inte-huvudet-i-grenen-och akta-taklöken-varningen. En enkel mobil bestående av rundlar som jag virkat av sönderklippta plastkassar. En stor del av trädgården är minutiöst anlagd och det känns ganska kul att bryta av med något lekfullt. Knappast shabby chic.

I dammen i bakgrunden simmade en stor groda härom kvällen. Därför fick en trädgårdsgroda platsen bredvid. Och så ser man dotterns egendesignade betongkruka. Undrar vad hon kommer att plantera däri.

Uppe i vänstra hörnet!