Det är trendigt att downshifta

Nu ska jag göra ett försök att ge min syn på downshiftandet. Men när jag inser att enormt mycket redan är skrivet om det känns det knappt som att det är lönt. Jag gör ett försök ändå. Tänk vad mycket tid vi alla har att läsa och skriva om att downshifta!

UnderbaraClaras inlägg på temat är präktigt så det förslår. Samtidigt går det inte att komma ifrån att hon börjar att aktivt downshifta efter en period av intensivt arbete och småbarnsliv. Och hon nämner inte om hennes man har downshiftat, eller kanske alltid har levt så? Vad gör han? Och har Clara valt att downshifta, eller har hon blivit mer eller mindre tvungen till det för att hon annars riskerar att bränna ut sig eller sitt förhållande?

Jag länkar till Ensamma mamman downshiftar och håller på så sätt kontakten med en fin gammal vän. Hon downshiftar trots att det inte finns förutsättningar till det egentligen. Präktigt värre! Hälsa på hos henne för att se hur hon hanterar vardagen och utvecklar sina färdigheter i att trolla med knäna.

Och själv downshiftar jag också för att jag är mer eller mindre tvungen till det. Jag försökte länge att balansera livets ekvationer utan att ha insikt om att summan aldrig kan bli över 100 %. Att dygnet inte har mer än 24 timmar. Att man inte kan strunta i hälsa eller sömn ens om det är nationella prov på intågande eller möten med dotterns skola. Eller jul för den delen.

Först vägrade jag att se att jag inte kunde annat än att downshifta och jag kallade mig lyxhustru i stil med Maria Montazami och hennes väninnor. Men det enda jag orkade ägna mig åt var det allra nödvändigaste samt att läsa, skriva lite böcker, tapetsera klart det jag påbörjat under en två veckor kort sjukskrivning (ja, jag hade förlorat förmågan att göra ingenting, behövde ägna mig åt massiv eskapism och ja, två veckors sjukskrivning är sällan tillräckligt när man har väggkontakt) och möjligtvis tvinga mig ut på en promenad. Om inget möte kring dottern var inbokat... Jag ägnade mig åt att försöka njuta av min livssituation, men det enda jag egentligen behövde var insikt om mitt tillstånd och förmåga att vila.

Och nu lever jag, i en av omständigheterna, påtvingad downshifting. Jag njuter av min koloni, jag handlar på loppis, jag har tid att sopsortera, jag är kreativ den tid jag har över. Jag får mer tid av att ägna mig åt det jag vill, för det ger mig energi att orka med det jag måste. Tack och lov spelar det ingen roll för familjens ekonomi, för min lärarlön täckte konstigt nog inte de ökade utgifter som kom av jobbet. Och när jag fick ett nytt jobb inom webb var jag för bränd för att trivas med det.

Många ser nog på mitt fria liv med avund i blicken. En idealtillvaro! Och jag känner mig tillfreds. Jag har ork, kraft och tid när en man faller på gatan framför mig och behöver hjälp att få ambulans. Bara en sådan sak! Jag har möjlighet att vara en bra medmänniska. När orken infinner sig.

Med detta vill jag få in ytterligare en aspekt på detta, att lägga till Katta Kvacks eminenta reflektion och kritik mot Underbara Clara.

- För att kunna downshifta måste man ha något att downshifta från för är man på botten kan man inte komma längre ner.
- Man måste ha förmåga och kunskap om hur man kan leva billigare och prioritera att lägga sin energi där.
- Men, man kan också tvingas till en downshiftande livsstil på grund av hälsa eller arbetslöshet och alla de krav som pådyvlas oss från samhället.

Den totala skuldbördan i samhället växer, de sociala klyftorna växer. De som tvingas downshifta blir fattigare och mer beroende. Pension? Ekonomisk trygghet? Cementerad fattigdom? Och ekonomisk stress?

Under tiden skapar kanske vi som tvingats downshifta en trend som försvarar downshiftandet och rättfärdigar det. Och som ger en del av våra medmänniskor orealistiska förväntningar på hur man kan och bör leva sitt liv. Att springa på loppis tar tid. Att sy tar tid. Att odla sin trädgård tar tid. Att ha småbarn och jobba tar också tid. Och ingen av oss har mer än 100 %, oavsett vad vi vill inbilla oss.

UnderbaraClara med flera bloggare, lägg inte större krav på våra redan spända axlar. Ok?

Och du, har du haft den tidslyx att du har kunnat läsa denna massiva text? Missa då inte att läsa Katta Kvacks invändning och kommentarerna. Ok?

Under tiden ska jag njuta av mitt liv, mitt ekonomiska överflöd, min förmåga att göra kloka och miljövänliga val och min tidslyx. Vara en bra medmänniska. Städa lite. Det är inte allt i ett downshiftat liv som ger energi. Men att blogga gör det! Och kanske att göra en ironisk tecknad serie om downshiftartrenden. Eller lyssna på profeten Sundströms kloka betraktelser.

Och själv skulle jag gärna, nu när kraften är större, kunna uppskifta lite genom att jobba med sådant som ger mig energi. Tja, jag får väl göra som UnderbaraClara och bli en fullbokad proffsbloggare! Bara gör't liksom! ;-)

Jag är så trendig! Frågor på detta? :-)