Lyckad eller lycklig?

Även om det inte har märkts så mycket, så har jag faktiskt haft en bloggsemester, vilket i det här fallet betyder att jag har varit på riktig semester, i värme utomhus, långt borta där solen typ alltid skiner. I stället för inne i bloggvärmen. Jag har skapat mig distans och perspektiv, inbillar jag mig i alla fall. Jag har inte haft semester vad gäller det skapande, men just nu påverkar jetlaggen mig, så skapandet skriver jag om senare. Nu blir det andra bullar!

Dagens funderingar handlar om VARFÖR BLOGGAR JAG? Min govän ska få besök av en journalist angående sin blogg, och det känner jag för att spinna vidare på själv. För varför bloggar jag egentligen?

För mig handlar bloggen om att sjunga långsamhetens lov. Det är en form av eskapism, där endast sådant som känns bra tillåts ta plats. Navelskådande. En ny skön värld. Det är också en protest mot det moderna samhället, där allt ofta handlar om prestation, hög fart, perfektion, konsumtion, mode... Där miljön inte sätts i första rummet. Där individens behov ofta sätts på pottkanten för att ge plats för profit och skit.

Att blogga är också att ha ett alterego i tillvaron, ett sådant som går inåt för att anpassa sig till individen i stället för till samhället. Livet vi lever, med stress, krav, statustänk etc gynnar möjligtvis vissa personer, de som leder företag och har profit som en måttstock på en lyckad tillvaro. Men, handen på hjärtat, är det att vara _lyckad_ som är viktigt? Egentligen?

I bloggosfären är vi många, som av olika anledningar, för en stund då och då, bejakar en kär och viktig del av oss själva. Vi umgås, vi beundrar varandras skapelser, vi visar vår uppskattning, vi söker själsfränder, vi söker bekräftelse på att det vi gör, tänker, uppskattar, prioriterar, presterar - trots att det inte alltid följer samhällets normer och värderingar - duger. För duger, det gör vi!

Men allt som oftast går vi människor i fällan att tro att vara LYCKAD är det samma som att vara LYCKLIG. Men vem bestämmer vem som är lyckad? Som jag brukar säga: HELLRE LYCKLIG ÄN LYCKAD! För är det inte, trots allt, DEN SOM ÄR LYCKLIG, ÄR OCKSÅ VÄLDIGT LYCKAD!

Många av oss som lämnar den grå vardagen för att skapa oss en blogg, en tillvaro som vi trivs bättre med, har mött diverse bekymmer i det vanliga livet. Det kan handla om svårigheter som relationer, sjukdomar, ekonomisk eller social utslagning, utanförskap och allt möjligt annat. Men i bloggen får vi vara dem vi vill vara, ägna oss åt det vi vill ägna oss åt - och duga precis som vi är! Och tröttnar eller misslyckas vi, då är det ju helt ok det också. För vi väljer själva fokus. Vi bestämmer själva.

Lever jag då som jag lär? Nä, det gör jag inte. Jag har ju till exempel shoppat i Florida, konsumerat engångsförpackningar i mängder. Flugit. Belastat jordklotet... För att uppleva andra kulturer, fly kyla och mörker ett tag, umgås nära familjen och lämna måsten, möten och pappersjobb ett tag gör mig lyckligare. Faktiskt. Att inte ha ett överjag hängande över mig som säger att det är fel att ha det bra gör mig också mer harmonisk.

Men vart har bloggandet lett? I mitt fall leder det till att jag ger mig tid att återuppta det kreativa spåret i mitt liv. Det gör mig så gott, så gott. Under ett drygt decennium har jag försökt passa in i en annan mall, en mall som varit så stressande och full av måsten att jag hamnade i ett utmattningssyndrom. Det var ju dumt. Eller så var det riktigt bra, för annars hade jag ju knappast upptäckt bloggosfären och återupptäckt min egen skaparlusta.

Vart kommer bloggandet leda sen? Ingen aning! Men, jag känner att det är viktigt att försöka hålla det kravlöst och prestationsfritt, att fortsätta visa misslyckanden och avvisa konkurrens och missunnsamhet. Vi är ju som vi är och visst faan duger vi alla som vi är innerst inne, de som vi är om vi skalar bort det som vi inte mår bra av. Nu gäller det att fortsätta hålla bloggen så fri som möjligt från sådant som samhället försöker att få oss till: konsumera, slösa, prestera, göra karriär, slita i ett allt högre tempo. Det måste få vara som det är och bli som det blir. Önska mig lycka till!

Det finns ju förresten en dam som framför liknande tankar på ett föredömligt sätt, och som dessutom skapar en bitvis stressig, och mycket framgångsrik karriär på det; Underbara Clara och hennes ljuvliga reflektioner. Hon står för girlpower hon! Själv väljer jag att inte gå ut med mitt namn. Varför, jo, det kan alltid ses som något negativt hos någon framtida arbetsgivare eller någon bitter representant för samhället. Knasigt, för inte borde man behöva vara rädd för att vara den man är och duga så bra precis som man är inte!

Power och bloggkramar till er alla som är som ni är och vågar stå för det!