Det här är inte en miljövänlig kudde

Igår sydde jag ytterliggare en kudde av retrotextilier. Lapparna kommer från slitna påslakan, förutom lapparna med fåglar som i ett tidigare liv tjänade som gardiner. Tygerna har alla minst 30 år på nacken och har tvättats otaliga gånger.

Det är på sätt och vis ett under att någon har tagit sig tid att skänka de garderobsrena tygerna till en loppis, och att loppisen sen inte har kastat textilierna. För de var ju knappast felfria. Och ungefär 90 % av det som lämnas in på en vanlig loppis kastas direkt. Att jag sen lyckades hitta dem och förbarma mig över dem. Att jag köpte dem för en mindre summa, stoppade ner dem i en hemmasydd tygkasse, körde i värsta fall, cyklade eller gick hem med dem, tvättade dem igen... Lade mycket tid på detta, tid som kunde ha använts på ett sätt som gynnat miljön mer kanske. Så kudden är ju inte miljövänlig direkt.

Sen har jag klippt sönder textilierna, trätt min dyra, fina och miljöslukande symaskin med en dålig tråd och sytt, sytt, sytt. Många sömmar. Ju fler desto roligare. Energislöseri.

Och så har vi ytterligare en prydnadskudde i huset. Den sjätte. Det kan knappast vara miljövänligt att gotta sig i 6 totalt onödiga kuddar.

Så, nu vet ni, inte ens en retrokudde är miljövänlig. Och än mindre miljövänlig blir den av att jag fotar den och vill visa upp den för resten av världen genom att blogga om den. Visst är det väl deprimerande!

Och det här är inte en pipa. Bara så att ni vet. Det är ett konstverk av en av de konstnärer som jag fascinerats av allra mest; Magritte. Det är förresten bara en kopia av det, upplagt på webben tusentals gånger. Tror jag.

Ska vi vrida på världen, oss själva eller bara vända på kudden och njuta lite?