Det här lapprojektet har lett till många gråa hårstrån och nästan lika många avbrutna synålar. Tack och lov har den ena dottern tagit det till sitt hjärta och använder det som hästtäcke. Men det var inte det det var tänkt till från början.
Först var det bara tänkt att jag skulle använda några av de lappar jag hade sedan tidigare, men aldrig skapat av. Ett kuddfodral kunde det bli tänkte jag. Och det gick riktigt snabbt och smidigt. Men sen växte det och blev ett sånt där bebistäcke i storlek. Inte för att jag behöver det, men...
Och sen blev det en baksida i orange plysch. Det var här nålarna började protestera. Och att någon skruvat på symaskinsrattarna gjorde mig inte direkt gladare. Sprätta, byta nål, sprätta, trä om...
När det så blev en plyschbaksida kunde det också vara lämpligt med en kant. Planering? Nupp!
En fyndad flera meter lång rostfärgad gardinkappa i plysch med en ytterst elegant rosatonad frans klipptes till. Wow, tyckte dottern. Och så bröts ytterligare några synålar.
Den här gången blev det en omvänd "Mäster Skräddare". Det blev mer och mer, större och större. Som grädde på moset sydde jag även fast en hank att hålla i eller för upphängning. Små detaljer att dra och bita i fanns där redan eftersom jag lät kantbanden gå en bit utanför täcket. Så att säga.
Och ärligt - om det hade varit mer välsytt och inte orsakat mig så mycket gråa hårstrån - hade jag gett det en barock kärleksförklaring. Barockt var ordet!
Förresten - gissa hur mycket av påslakanet som gick åt här! Lapparna är 10 gånger 10 cm. :-)
