Världens största!!!

Om ni har vassa ögon kan ni se vad detta är.

Jepp, det är världens största nåldyna i kategorin "Nåldynor tillverkade av nyligen kraschade tavlor där ramen har tagits till vara och där skumgummit har fåtts av grannar och tyget är äkta retro från tillverkarens dockmadrass i röd klöver på vit bakgrund".

Grattis till mitt världsrekord!

Fler vimplar och mer gnäll

Ja, syterapi kan funka, men inte alltid. Jag sydde ytterligare en vimpel i orange eftersom jag hade en beställning på vimplar i orange som inte var så precis. De här vimplarna är sydda av ett enda lakan med fusklapptäckemönster som jag köpte på nätet. Konstigt att man aldrig har tillräckligt med tyg!

Men, det tråkiga i detta är att jag inser att jag tyvärr inte klarar av det här med beställningar.

• Glädjen i skapandet blandas med rädsla för att det inte ska duga. 
• Jag kan inte sätta pris på något jag gärna vill ge bort, speciellt om det är till vänner.
• Jag blir ledsen när jag befarar att det tillverkade inte uppskattas. Jag har behov av ärlighet och snabb respons.
• Jag har inget behov av pengarna, så jag får dåligt samvete om folk ska betala för min hobby.
• Jag kan inte lova att jag lyckas göra det som beställts, så jag kan inte komma med klara besked om vad resultatet blir, när det är klart etc.
• Det blir helt enkelt inte bra för mig.

(Men vad faaan ska jag göra med det jag tillverkar? Och nej, jag kommer inte att ställa mig på torget. och ja, vill du ändå ha något av det jag tillverkar så får du betala så mycket du vill för det, eller ge mig något i utbyte. Jag vill ju enbart glädja andra, och att pracka på folk saker försöker jag sluta med...)

Nä, jag måste verkligen övergå till att blogga om roliga saker, för att deppblogga gör ju inte en kotte glad!

Ja, nu jävlar ska det lustskapas för enbart min egen skull igen! =)

Eländes elände och lite syterapi

Usch, det är inte roligt när barnen är sjuka. Hela mitt mående påverkas av det. Och då är det extra viktigt att ta sig tid till det som man verkligen mår bra av, att sy till exempel!

I köket behövde vi en ny vaxduk. Efter att ha varit runt på diverse finbutiker och försökt bestämma mig för en Marimekko, gav jag upp och hamnade på ÖB. Perfekt duk för 29:- metern. Och det bortklippta sydde jag en liten förvaring av, utan instruktioner till och med. Och så gick mitt må-bra-index upp en grad (precis som dotterns feber).

Några långpromenader med mycket bra snack gör också sitt till, men jag kan lätt konstatera att det inte är tillräckligt för att må-bra-indexet ska nå toppen.

Världen upp och ner

Eller åtminstone lampskärmen är upp och ned... I väntan på att jag ska hitta en lampa som jag verkligen vill ha så kommer jag låta denna hänga där den hänger. Trots familjens kraftiga protester. Tja, mina sätt att argumentera för att köpa en ny taklampa provocerar! Men än så länge har ingen bytt tillbaka till den gamla. Alltid något. :)

Ny stol i trädgården

Jodå, igår, när områdets gubbar hjälptes åt att sopa undan vintergruset (ja, det är traditionellt ett gubbgöra här! ;)), satte jag ut en stol.

Dottern och jag hade njutit i blomsterhandeln ett tag under eftermiddagen och tog med oss lite penséer och taklök, och de ska ju petas ner någonstans så att de förhoppningsvis överlever. Och dessa plantor fick bli till en stolsdyna.

I trädgården har vi en egen mossodling som jag fyllde ut med. Innan denna möbelinstallation känns klar måste jag se till att få undan de stora murstenarna. Tanken är att jag ska fixa en liten odlingslåda av dem.

Tur att jag fortfarande har lite tankeförmåga kvar. Hehe!

Retro från mitt 70-tal

Under påsken fick jag en hel kasse gamla tapeter, som undgått att skickas iväg under 40 år av mina föräldrar! De gröna uppe till vänster satt i köket under tidigt 70-tal. Jag gillar dem verkligen!

De under, med rosor, prydde vardagsrummet på torpet. Underbara nu, men förr uppskattade jag dem inte alls. Det gjorde visst inte de som köpte torpet, för de målade över tapeterna för något år sedan. Vitt förstås.

Medaljongerna satt i vardagsrummet. Jag vill minnas att jag gillade dem. De längst ner till höger är våtrumstapet. De gillade jag aldrig, och gör inte nu heller. Jag lär återkomma i detta ämne.

Och så såg jag dessa 40 år gamla täcken med nya ögon. Helt underbara, och ännu finare i verkligheten.