Brandgult

Stina Glaas, fröken Pysselstafett herself, tar över färgernas stafett denna vecka. Tidigare har jag letat efter blått och rosa i mitt hem, den här gången är det orange.

Jag trodde att jag var mer orange än rosa. Båda färgerna är provocerande för mig. Orange var fult. Brandgult hette det när jag var liten, och det var synonymt med fara och fulhet. Omodernt. Något att renovera bort så fort som möjligt. Den värsta färgkombinationen som fanns var rosa och orange, ville man vara värst skulle lila och rött ingå. Det var big nono som färgkombination. Och denna inställning, främst till det brandgula, bar jag med mig länge.

Till min första egna lägenhet hände det så. Jag började upptäcka loppisshopping. Och där på Myrorna stod den kanske fulaste fåtölj jag någonsin hade sett; en tygsnurrstol i orange tyg! Jag betalade 30:-, lastade upp den fula, stora möbeln på cykelns pakethållare och gick hem. Och därmed var ett av mina bästa loppisfynd ett faktum! Något decennium senare var snurrfåtöljerna i var mans hem. Och min kära fåtölj fick flytta till min kära syster. Och där trivs den med livet och är en läcker detalj! Men den oljefläck kvar som blev under cykelturen hem. Jag minns detta så väl, och att ta in det orangea i inredningen, i form av en omodern fåtölj, var stort!

Collaget ovan visar några orangea detaljer i hemmet. Sagan om stolarna berättar lite. Det livfulla orangea gör mig glad nu!

Annars är det bara att konstatera att det mest orangea i hemmet nu främst är lite virkade detaljer här och var. Och att jag inte räds orange, inte kombinationen rosa/orange. Och att om jag vill provocera med färg i inredningen gör jag det nu med rosa, till exempel genom att köpa dyr-skryt-snobb-kannan i bebisrosa!

Har du färgfeeling? Var med och bidra med dina färgfilosofier hos Stina du med!